De flesta har sin beskärda del av fåfänga. En frisyr i topptrim, ständigt nyvaxade och lena ben, vältrimmat skägg, ett välstädat representabelt hem eller något annat lika världsligt som ändå har viss om inte stor betydelse för var och ens mentala mående. Ibland tvingas man offra sin fåfänga till fördel för något av större värde, trots att det kan svida rejält. Irriterar du dig på pojkvännens ovårdade skäggväxt eller kompisens äckliga kök (då du själv sätter en ära i att hålla ditt eget kök fläckfritt) ? Avundas du väninnas perfekta planering för årets alla events? Eller din arbetskamrats perfekt manikyrerade naglar? Det gör jag. Jag avundas alla kvinnors välmanikyrerade naglar. Emellanåt får jag infall som liknar självplågeri då jag besöker "kicks" och sådana ställen där det finns gott om kvinnor med välmanikyrerade naglar. Jag njuter åsynen av dessa vackra händer som jag vet att jag aldrig kan få.
Jag är mån om mina naglars status. Som jag har kämpat för att upprätthålla den under årens lopp. Men jag har insett att denna min fåfänga slutligen måste offras på fåfänglighetens altare till fördel för mitt gitarr-/bas spelande. Man kan tycka att jag för lääänge sedan borde ha kommit till insikt om detta..men ack vad dumheten kan bedra visheten.. Dags för dagens (under) statement; Långa vackra naglar och gitarrspelande är 100% inkompatibelt!
No comments:
Post a Comment