Mognad & magi

Dottern julpyntar. Modern dricker den obligatoriska kvällskoppen rooibos tea och drömmer om att få se "Harry Potter och dödsrelikerna" på bioduken. Modern slukade böckerna för länge sedan. Hur som helst, "Dödsrelikerna" såg dottern med en kompis i lördags och modern upptäckte till sin förtret att hon kände sig något avundsjuk. Alltså, det är ju med sin ömma moder dottern ska se dessa filmer, b la eftersom detta, återigen enligt modern, ligger i bådas intresse. Ni vet, mor- dotter aktivitet liksom. Nu låg det tydligen mer i den enas än i den andres intresse..Vi har således kommit till den punkt i livet då modern får anse sig besegrad som "biokompis" och istället hitta en egen kompis att gå med. 

På något sätt har jag kommit fram till att vuxna som uppskattar Harry Potter och hans magiska värld är mer vuxna än andra vuxna. Jag tror det krävs barnasinne för att kunna vara vuxen! Och helt säkert är det så att det behövs en dos barnasinne för att uppskatta en helt fantastisk historia!

Lugn&ro

Jag lovade tidigare att återkomma om den 3 veckor långa Lyckostudien jag varit med i, så här kommer nu några reflektioner. Vi deltagare lottades in i två olika grupper där den ena skulle fylla i en tacksamhetsdagbok och den andra gruppen (som jag hamnade i) skulle göra en daglig övning på några minuter i mindfullness. Alltså, verkligen ingen krävande uppgift alls och ändå lyckades jag missa att göra övningen flera dagar. Men majoriteten av dagarna gjorde jag övningen, med fokus på andning och min egen kropp. Den inspelade rösten uppmanade mig att låta tankarna som kom till mig "flyta förbi likt löv i ett vattendrag" (eller något sådant) utan att värdera mina tankar. "Du är inte dina tankar, du är mer än dina tankar" sa rösten också. Så sant så sant, tänkte jag och såg för mitt inre löven glida förbi på vattnet. Jättebra övning som kräver träning. Även om det inte funkade klockrent de första gångerna så fick jag faktiskt ut något av övningarna. Vad, kan man undra. Jo, tillfälligt lugn. Medveten närvaro kräver träning, säger dom som vet. Jag har föresatt mig att fortsätta öva. Man bör kanske om inte annat ge julefriden en chans..

Apropå bloggar

Jag har emellanåt förfasat mig över alla mer eller mindre kända personers bloggar och de allehanda mindre djupa "ämnen" som behandlas, från senaste märkesshoppingfyndet till vem som träffade vem, när och hur och gjorde vad. Men tro det eller ej. På senaste tiden har även (tröga) jag  insett betydelsen av denna form av ytlig underhållning. Med tanke på allt negativt och tungt nyhetsflöde om katastrofer av olika slag (ekonomiska, politiska och naturrelaterade) som formligen forsar emot oss genom alla medier dagarna i ända så förstår jag behovet av glättighet, ytlighet och materialism även i bloggvärlden.  Och jag inser dessutom att också jag (hör och häpna!) har samma behov av att balansera upp allt tungt med något lätt. Inte nödvändigtvis i form av att läsa alla kändisbloggar men ändå...

Vargavinter

Trött och lite nedstämd? Då känner du precis som jag och många andra just nu. Det är tiden före första advent. Men snart kommer vi att lysa upp vår mörka tillvaro med ljus och stjärnor. Då lättar det! Det är iallafall min och mångas erfarenhet och förhoppning. Jag har en plan för imorgon; jag ska införskaffa ljus, många ljus. Bunkra upp och förbereda.
En vargavinter väntar, har vi ju fått höra. Golfströmmen försvagas och kommer inte orka hålla strömmarna borta från ishavet vilket betyder kall vinter. Det säger iallafall en polsk klimatolog. Ut med täckjackan. In med ullfrotté och kamelhår. Varför inte eluppvärmda kläder? Renskinn kanske? I Malmö har studenter samlat ihop 100 säckar med varma kläder till hemlösa inför vintern. Bra tänkt och gjort! I vanliga fall är jag totalt ointresserad av väderprognoser, men när det talas om vargavinter, ja då pirrar det till i lillhjärnan, den kvarvarande rest av grottmänniska vi begåvats med för vår fortsatta överlevnad. Och plötsligt känner jag mig litet piggare!

Desiderata

Här kommer en vacker text fylld med visdom. Jag har valt den ursprungliga engelska texten eftersom jag tycker den är bättre än den svenska översättningen. Håll till godo och njut.


 Go placidly amid the noise and haste,
and remember what peace there may be in silence.

As far as possible without surrender
be on good terms with all persons.
Speak your truth quietly and clearly;
and listen to others,
even the dull and the ignorant;
they too have their story.
Avoid loud and aggressive persons,
they are vexatious to the spirit.

If you compare yourself with others,
you may become vain and bitter;
for always there will be greater and lesser persons than yourself.

Enjoy your achievements as well as your plans.
Keep interested in your own career, however humble;
it is a real possession in the changing fortunes of time.
Exercise caution in your business affairs;
for the world is full of trickery.
But let this not blind you to what virtue there is;
many persons strive for high ideals;
and everywhere life is full of heroism.

Be yourself.
Especially, do not feign affection.
Neither be cynical about love;
for in the face of all aridity and disenchantment
it is as perennial as the grass.

Take kindly the counsel of the years,
gracefully surrendering the things of youth.
Nurture strength of spirit to shield you in sudden misfortune.
But do not distress yourself with dark imaginings.
Many fears are born of fatigue and loneliness.

Beyond a wholesome discipline,
be gentle with yourself.
You are a child of the universe,
no less than the trees and the stars;
you have a right to be here.
And whether or not it is clear to you,
no doubt the universe is unfolding as it should.

Therefore be at peace with God,
whatever you conceive Him to be,
and whatever your labors and aspirations,
in the noisy confusion of life keep peace with your soul.

With all its sham, drudgery, and broken dreams,
it is still a beautiful world.
Be cheerful.
Strive to be happy.

(Max Ehrmann)

Vi dansar

Vänskapsrelationer och kärleksrelationer liknas ibland vid att dansa. Och det är en träffsäker metafor. Jag dansar bättre med vissa än med andra. Med en del blir det nästan katastrof. Det knuffas och svettas och krånglas och det blir liksom aldrig något som ens kan liknas vid dans. Med en del är det så lätt. Det sker nästan på intuition. Jag känner mig behaglig till mods. Den andre likaså. Ingen kamp alls om vem som ska föra eller åt vilket håll vi ska snurra. Hur kommer det sig att det är sådan skillnad? Har du liksom jag någon gång dansat med någon som bara givit dig ömma tår? Jag vill verkligen bli en god dansör. Gärna i ordets rätta bemärkelse, men ännu hellre relationsmässigt. Det kommer bara att ta resten av mitt liv i anspråk med övning, tålamod och kärlek.

Tänd ett ljus!

 

Skänkte min mor en speciell tanke igår, och tände ett ljus. Tankarna gick även till  några andra människor som jag hoppas få träffa en gång "på andra sidan", in heaven, bortom the gateway of another black hole. Färden kanske går genom den berömda tunneln mot det stora ljuset och den totala känslan av villkorslös kärlek. Denna upplevelse har beskrivits av flera som diagnosticerats med "klinisk död" för att sedan återvända till livet, som vi känner det. Någon har beskrivit upplevelsen av att återvända till sin mänskliga kropp som att dra på sig en gammal våtdräkt, om jag nu kommer ihåg beskrivningen rätt. Det låter som en befriande tanke att existera utan denna vår jordiska begränsade kropp. Men omöjligt att föreställa sig. Ett är iallafall säkert; vi ska alla dö. Frågan är bara om döden är det definitiva slutet, eller om det är en början på någonting nytt?!

På vår gata

 

Jag är kluven inför höstmörkret. Regn och fukt får mig att associera till hårlöss. Det är inte trevligt. Att frysa är heller inte särskilt behagligt. Men, det är lite mysigt att gå ute i mörkret på kvällen i duggregnet och inse att jag är alldeles ensam ute. I bästa fall kan jag skönja en liten prick till stjärna där uppe bland universums alla svarta hål. Och då är blir jag glad. Både av stjärnor och svarta hål i rymden. Då känner jag mig liten och obetydlig på ett härligt befriande sätt men drabbas samtidigt av en slags andäktig känsla. Att det finns en högre mening, något större. Jag känner mig nästan religiös, fast inte i den mest knastertorra bemärkelsen. Jag tittar faktiskt mer uppåt än neråt när jag är ute och går på kvällarna. Universum där ute verkar på nåt sätt så oändligt mycket intressantare än mitt lilla puttiga liv här på jorden, (Duh!)  Och just då, jag menar nu, sätter spotify igång och spelar "sleeping satellite" med Tasmin Archer. En lycklig slump? Säkerligen, men så passande! Ibland tänker jag medan jag går där med blicken lyft mot skyn, att det är en sorts lycka att låta sig hänföras av utsikten över "vår egen" vintergata!