Tänkte skriva lite om ångest. Tyvär är det för mig lite ångestframkallande. Graderar min nuvarande ångestnivå till typ 0,5 på en skala mellan 0-10 där 0 är lika med ingen ångest alls och 10 motsvarar värsta tänkbara ångest. Nu när den lilla parentesen är avklarad känner jag mig lite lugnare..
De flesta av oss har nog upplevt vanlig ordinär ångest symboliserad av den där obehagsklumpen i magen eller kanske det där lite lätta men obehagliga trycket över bröstet.
Men ren och skär skoningslös ångest är det inte lika många som upplevt. En ångest som greppar tag i hela ditt väsen; kropp och själ. Som drar iväg med dig i ljusets hastighet med hjärtrusning, panikkänslor, yrsel, kallsvettningar, tryck över bröstet, förlamande känsla av förlorad kontroll över din egen kropp och ditt egna beteende med övertygelsen; "nu blir jag galen" (alltså riktigt sinnessjuk) och med tron (förklädd till vetskap) om att "nu kommer jag att dö".
Vad jag vill komma fram till, och som vi vanligtvis inte tänker på är; hur glad ska man inte vara som är hyfsat ångestfri ! Det är ju som bekant ingen mänsklig rättighet att slippa ångest. Jag har upplevt panikångest vid några få tillfällen i mitt liv. Inte riktigt den värsta tänkbara varianten av den, det kan jag inte tro, men tillräckligt illa för att absolut inte vilja uppleva det igen! Lite ångest emellanåt är nog "bara bra" tror jag, i bemärkelsen att vi påminns om vår bräcklighet som människor. Kanske lite ångest t om kan dana karaktären. Den kan definitivt bidra till en del kreativt tänkande och skapande.
Såhär i efterhand...med betoning på i efterhand, känns erfarenheten av panikångestattacker som lite coolt att ha fått vara med om..! Jag har ju förunnats erfarenheten att för några ögonblick skåda döden i vitögat, och överlevt!
No comments:
Post a Comment