Den som lever får se

Frustration. Över saker och ting jag inte kan påverka. Eller som jag kan påverka i ringa utsträckning. Som nattens valresultat t ex. För egen del kommer jag nog kunna  fortsätta leva med alliansen. Kanske för att jag liksom de flesta av oss varken tillhör botten- eller toppenskiktet i samhället utan den breda massan av medelklass. Jag har turen att inte höra till någon av de marginaliserade grupperna i samhället som ständigt måste kämpa för sina rättigheter. Jag är varken lågavlönad ensamstående mor, allvarligt cansersjuk, fattig pensionär eller flykting. Inte heller narkotikamissbrukare eller psykiskt sjuk. Hur ska det nu gå för dessa människor? I det här läget är det svårt att vara optimist. Samhället hårdnar för de som alltid varit mest utsatta. Dessutom ska vi nu leva med Sverigedemokraterna.