Ibland tänker jag "hur skulle det vara om jag visste vad alla människor gör, tänker och känner"? Och sedan tänker jag att om det överhuvudtaget vore möjligt så skulle mitt huvud sannolikt omedelbart sprängas i tusen bitar. Lustigt nog kan jag för en sekund tänka mig in i den situationen, och under den sekunden riktigt erfar jag den totalt svimningsframkallande känslan. När det ögonblicket passerat infinner sig en total och hundraprocentig lättnad över tankens omöjlighet. Jag associerar till filmen "Bruce Almighty" med Jim Carrey i huvudrollen där Gud låter honom få prova på rollen som allsmäktig. I en scen försöker han hitta något fungerande system för att skapa struktur i alla böner han plötsligt blir mottagare av. Han provar allt från arkivskåp till post it lappar och mail. Tänk att man kan känna tacksamhet över att inte vara Gud.. Tack och lov för min begränsade hjärnkapacitet!
Vad jag har lärt mig under den gångna veckan; att Robespierre var ett akademiskt monster till människa (franska revolutionen), att det är kul att vara med och vinna ett spel trots att det är fullkomligt oviktigt. Att jag har två fantastiska vänner som inte bara jag behöver utan som också behöver mig. Definitionen av ett dimackord. Detta svider att erkänna högt men jag väljer att se det som en övning i ödmjukhet.. Att man bör följa instruktionerna när man färgar håret.. Att det är roligt att återgå till goda vanor som att dansa. Att jag fortfarande emellanåt trots egna tvivel därom, kan ta bra initiativ. Det har med andra ord varit en riktigt bra vecka!
Ibland ställer jag mig frågan; hur beroende är jag av mina prylar? Gör mina prylar mig lyckligare än om jag inte skulle haft dom? En fråga som kanske förblir obesvarad. Såvida inte mitt hus brinner ner en vacker dag och jag inte hinner rädda några materiella ting. Eller att någon annan katastrof inträffar med samma resultat. Vissa prylar är ju behäftade med emotionellt värde och betyder därför något för mig även om de inte har något ekonomiskt värde. Jag har i min ägo en keyboard, vars existens i mitt liv ökar min lyckokänsla. Denna tingest ger mig förutsättningar till att uppnå den förhöjda lyckonivå som emellanåt uppstår när det låter som jag vill. Keyboarden är ett medel för att uppnå målet; att spela och skapa musik. Utan min keyboard hade jag varit något mindre lycklig. That´s a fact. Vad blir då slutsatsen av detta? Att det är okej att tycka om en pryl om den bidrar till att jag mår bra? Denna fråga besvarar jag själv med ett enhälligt; JA! Men kan man bli för fäst vid prylar? Och var går isåfall gränsen? När jag hellre kramar min keyboard än min sambo månntro?!
Idag lät jag inte förnuftet styra när jag trots varningar om blixthalka i södra och mellersta Sverige ändå beslöt mig för att sätta mig i bilen med dottern för att avverka den 58 mil långa sträckan mellan norra skåne och Uppsala. Mitt beslut grundades på intuition och erfarenheten att dessa resor alltid tidigare gått bra trots väder och vind.. samt det faktum att jag ska befinna mig på arbetet imorgon. Ett beslut grundat på viss del pliktkänsla och viss del oförnuft alltså.. Nu gick det ju bra. Men jag utsattte ett antal nära familjemedlemmar för stor oro in i det sista tills de fick veta att vi var hemma välbehållna. Det fanns andra valalternativ för mig i morse. Och det finns det oftast, oavsett vilken situation eller vilket problem man än står inför. Vad är det som till sist avgör hur vi väljer? Förnuft, känsla, intuition, tidigare erfarenheter? Val kan bli ödesdigra, lyckosamma, totalt avgörande eller knappt alls påverka ens eget eller andras liv.