Tuesday, 14 December 2010

Ett litet spöke/ Gud & goda gärningar


Dags att bli lite religiös, det är ju ändå snart jul! Ingen anledning till oro, ingen fanatism här inte, bara lite lagom trevlig myspysreligiositet. Jag tror ju på Gud. Och ibland blir jag övertygad om att denne Gud faktiskt lämnar små avtryck även i min lilla vardag. Som t ex när jag  idag (enligt gängse rutin) kom till arbetet på morgonen och till min  förvåning och förtjusning fann att ett litet gulligt spöke hade hälsat på och lämnat en vackert inslagen liten chokladkaramell framför min dator med hälsningen "du gör ett bra jobb!".  Eller som i lördags, när jag under avslutningsdelen av den fantastiska julkonserten med "A Capella" fann mig själv svävandes i något som måste likna heaven, innesluten av en änglakör som sjöng det vackraste, renaste och varmaste jag någonsin hört. In one achord. 

Vidare på det religiösa temat. "Det är saligare att ge än att få". Det håller jag med om, men det är också saligt att få, och då menar jag inte främst saker. Vad slår en varm blick eller ett uppskattande leende?  Det stora i det lilla. Chokladkaramell från en hemlig givare. Jag tror jag känner mig lite extra salig denna vecka för härom dagen passade jag på att dumpa en stor kasse med kläder till behövande i en sådan där container som finns utanför ICA. Just där och då, i "dumpandeögonblicket" kände jag mest hur mitt ackumulerade dåliga samvete lättade något i vikt.. Sedan tänkte jag; någon kommer att frysa något mindre denna vargavinter och därmed bestämde jag mig för att strunta i att grubbla vidare över eventuella  dunkla motiv till min för dagen goda gärning. Jag hade ju gjort en god gärning! Och jag hoppas det blir fler, det är ju ändå snart jul!

1 comment:

Håkan W said...

Jag brukar tänka så här: ”Det är saligt att ge OCH att få” - med betoning på att ”ge” och ”få” är jämbördigt och har en klar koppling till varann.

Jag håller med om att en varm blick eller ett uppskattande leende är svårslaget, och ofta känner man hur man själv liksom ”spricker upp” och besvarar blicken/leendet, som en betingad reflex.

Lika underbart är det när ens eget leende eller ens egen blick ”studsar” tillbaka.

Mer sån't!