Neuros & självkänsla

Firar idag dotterns 14 åriga födelsedag och kommer därför inte helt osökt att tänka på människans åldrande. En komplex och intressant fråga. Det pragmatiska förhållningssättet lyder; vi ska alla obönhörligen dö en gång och åldrandet är naturligt för alla levande organismer inklusive människan. Det neurotiska perspektivet (helt mitt ordval) lyder; hur kan jag skjuta upp mitt åldrande, hur kan jag se yngre ut och verka yngre än jag är? Denna neuros är tydligen vanlig bland de rika och berömda men också hos oss andra.

Hur kan vi hantera åldrandet på ett vettigt sätt då? Utan att drabbas av panik och/eller ta till extrema åtgärder i försök att förhindra det som ändå inte går att förhindra.
Utmaningen är ju att fortsätta leva ett meningsfullt liv med allt vad det innebär och samtidigt  hantera det faktum att kroppen och utseendet förändras. Det avgörande viktiga (tror jag) är att skilja på självförtroende och självkänsla kopplat till utseende och ungdom, samt självförtroende och självkänsla kopplat till den jag innerst inne är. 

En självbild starkt kopplad till utseendet blir garanterat problematisk ju äldre jag blir. En självbild kopplad till den jag är inuti ger bättre förutsättningar att hantera åldrandet rent mentalt. En förskjutning av tyngdpunkten från det yttre till det inre, är vad det handlar om. Att utveckla den jag är, det jag står för, det jag vill förmedla, det jag tror på och värdesätter i livet. Värden som är större än botoxläppar och silikonbröst.