På vår gata

 

Jag är kluven inför höstmörkret. Regn och fukt får mig att associera till hårlöss. Det är inte trevligt. Att frysa är heller inte särskilt behagligt. Men, det är lite mysigt att gå ute i mörkret på kvällen i duggregnet och inse att jag är alldeles ensam ute. I bästa fall kan jag skönja en liten prick till stjärna där uppe bland universums alla svarta hål. Och då är blir jag glad. Både av stjärnor och svarta hål i rymden. Då känner jag mig liten och obetydlig på ett härligt befriande sätt men drabbas samtidigt av en slags andäktig känsla. Att det finns en högre mening, något större. Jag känner mig nästan religiös, fast inte i den mest knastertorra bemärkelsen. Jag tittar faktiskt mer uppåt än neråt när jag är ute och går på kvällarna. Universum där ute verkar på nåt sätt så oändligt mycket intressantare än mitt lilla puttiga liv här på jorden, (Duh!)  Och just då, jag menar nu, sätter spotify igång och spelar "sleeping satellite" med Tasmin Archer. En lycklig slump? Säkerligen, men så passande! Ibland tänker jag medan jag går där med blicken lyft mot skyn, att det är en sorts lycka att låta sig hänföras av utsikten över "vår egen" vintergata!