Hittills i år..

Per Oscarsson, Lena Nyman, Lasse Eriksson och nu Elisabeth Taylor. Alla skådespelare. Alla avlidna inom loppet av tre månader under nådens år 2011. Det är kanske inte något kosmiskt anmärkningsvärt med det, men ändå.

Det verkar bli ett händelserikt år med tanke på allt som sker i världen. Naturkatastrof i Japan med stora konsekvenser för både människor och miljö. Flera diktaturer hänger på fallrepet. Folket gör revolution i Egypten, Libyen, Tunisien, Bahrain, Yemen.. Och det är inte ens slut på mars månad detta nådens år 2011. Man undrar vad som ska hända härnäst?!

Och än så länge sitter vi här uppe i vårt nordliga hörn av världen till synes lååångt bort från både krig och naturkatastrofer. Helt opåverkade av vad som händer är vi dock inte. Stockholmarna har köpt upp vartenda jod piller på apoteken i något slags desperat försök att skydda sig från radioaktiv strålning.. Och kärnkraftsmotståndet har vaknat till liv igen. Jag tillhör själv en av dessa uppvaknade. Bara i EU finns 143 kärnkraftverk.. Dessa ska senare under 2011 enligt EUs miljökomissionär Gunther Oettinger "stresstestas". Det låter vettigt. Men betryggande? Njae..

Just nu någon annanstans

Tänk att inte kunna lita på
att den mark du beträder är säker
att den luft du andas är ren
att det du kallar ditt hem, är ditt hem också imorgon
Tänk att stå mitt i spillrorna av den plats som var din
och som nu förvandlats till kaos
Tänk att vara rädd
dag och natt
varje stund
Att inte veta vad som händer imorgon
om det kommer en morgondag

Det är synd om människorna

"Det är synd om människorna" säger Augusts Strindbergs karaktär Indra i pjäsen "Ett drömspel" från 1901. Det har blivit ett bevingat ord, som även jag använder ibland. Och visst är det synd om människorna. Ens blick behöver inte vandra särkilt långt bort för att konstatera det. Händelserna i Egypten står ju i världens blickfång för tillfället. Massor av människor lider. Och Gaddafi flyr in i sin galenskap. Kvinnorna i Örebro som fallit offer för den nu åtalade våldtäktsmannen Niklas Eliasson, är det synd om. Det är synd om sjuka människor i Sverige som blir utförsäkrade och hamnar på bar backe. Men är det synd om Charlie Sheen ? Den stackars mångmiljonären verkar tycka det. Oförstådd, som han är. Det är nog trots allt lite synd om honom också eftersom han verkar lida av dålig självinsikt. I aftonbladet idag liknas Gaddafi vid Sheen (!) Båda har tydligen levererat ett antal slagfärdiga kommentarer under årens lopp. "Liv utan värdighet är värdelöst" ska tydligen Gadaffi så vist ha sagt. Synd att han inte levt som han lärt, säger jag. Jo, det är nog synd om både Sheen och Gaddafi. De verkar ju båda lida av storhetsvansinne.

Vår särart

Vi har alla olika begåvning och olika egenskaper. Och ansvar att förvalta och utveckla dessa. Att utveckla sin egen särart. Det som definierar just mig och dig. Ibland tror vi att vi alla är så lika varandra. Alternativt; jag är ingen. Lika varandra är vi ju visserligen rent biologiskt och även på andra sätt, men tänk vilken mångfald mänskligheten rymmer. Även en och samma individ rymmer mångfald i form av olika egenskaper och talanger, mer eller mindre utvecklade. Någon är tröstare, en annan uppmuntrare, en tredje ovanligt klok. Det finns människor som sprider glädje med sin musik, andra som är fantastiska på att föra samman människor. Det finns goda lyssnare. Vi kan alla kan ge något av oss själva till någon annan. Hur ofta ställer vi oss frågan; vad är min särart? Och hur kan mina egenskaper och talanger vara till glädje och nytta för både mig själv och andra? Vågar vi ställa oss frågan?