En sann historia

Familjen är det som betyder mest för mig. Den närmaste familjen men också den utvidgade familjen. I förlängningen hela släkten. Jag märker hur händelser från min släkts historia blir allt viktigare för mig. Kanske för att de kastar ljus över min bakgrund och hjälper mig förstå vad som format mig. Här kommer en av mina favoritberättelser, och den är helt sann.

Min mormors mormor hette Kristina. Hennes familj var fattiga torpare i den sydsmåländska skogen. Kristina hade en vacker sångröst. En söndag sjöng hon i kyrkan. Bland åhörarna satt storbondens son Karl. När han fick höra Kristina sjunga blev han förälskad. Och hon likaså. De båda ville gifta sig med varandra. Men Karls far hotade med att göra Karl arvlös om han gifte sig med henne. De gifte sig, Karl miste sitt arv och försköts av sin far. Karl och Kristina bosatte sig i en jordkula. Karl tog sig an dagsverken av olika slag. Så småningom byggde de sig ett litet torp. De fick sju barn, varav ett dog i späd ålder. Av de sex barn som växte upp var de fem flickor och en pojke. En av flickorna hette Albertina, min mormors mor.

Jag beundrar Karl och Kristina.